Arbeten inom denna tradition är framställningar av heliga personer och heliga händelser på trä, väggar, textilier och andra passande material. Det förekommer aldrig statyer. På väggar förekommer de i form av fresker och mosaiker. De heliga figurerna beskrivna är Kristus, Maria, Johannes Döparen, förelöparen, änglar och de sex grupperna av helgon: apostlarna, martyrerna, profeterna, hierarkerna, munkarna och de rättfärdiga. De heliga händelserna kommer huvudsakligen från Jesu , från Marias och från några av helgonens liv. Bysantinska ikoner är inte bara en teologi i linjer och färger som de ibland kallats utan även en antropologi och en angelogi.
Ibland förekommer även syndare i kompositionen. Detta bara för att deras närvaro behövs för att beskriva en speciell historia, som t.ex den om den rike mannen och Lasarus samt Judas förrådande av Kristus. Ibland förekommer även demoner, fallna änglar, på bilderna. De är dock inte betonade utan målade i mörka, dova färger, utan klart definierade former samt relativt små.
Varande en andlig konstart undviker bysantinskt ikonmåleri att fokusera det som är oheligt och fult.
Enface
Heliga personer, när de visas ensamma, vare sig det är byster eller helfigurer, är målade med ansiktet mot åskådaren. De är på detta sätt ställda i direkt relation till åskådaren. Denna placering ger också den bästa uttrycksförmågan till ansiktet, den mest uttrycksfulla delen av kroppen.
Ansiktet
När man målar ett helgon är regeln att hans hela ansikt syns eller åtmindstånde 3/4 av ansiktet.Kontoglou visar på detta samband, "En andlig man kan inte målas ofullständig, med ett öga". Han citerar den helige Makarios den store, som säger, " En själ som har blivit upplyst av en gudomlig ära blir till ljus och ansikte... och har ingen del i bakgrunden, utan står hel vänd framåt.
Det är sällan ett helgon avmålas i profil och när det ändå görs antar man att det visar okunnighet om denna princip hos ikonmålaren. Figurer i profil i avbildningar har i allmänhet inte gloria och är därför inte helgon. Det finns dock en tendens att via Judas i profil och demoner är målade i profil.
Arketyper
I bysantinskt ikonmåleri finns en standardiserat form för att måla heliga personer, speciellt deras ansikten. Därför kan vi genom att se ett helgon avmålat genast säga att detta är Kristus, detta är Theotokos, detta är Johannes Döparen och så vidare. Kontoglou skriver att "varje helgons form är bestämd". Det varierar lite för varje ikonmålaretan att någonsin bli ett porträtt av en speciell person . Dessa standardiserade, fixa former är vad vi kallar arketyper. Kontoglou kallar den "fläckfria arketyper" (akelidota archtypa) för den perfektion de uppnått.. Termen arketyper syftar inte bara på varje individuell figur utan också på kompositionen, som t.ex Jesu födelse, Dopet, Uppståndelsen, Pingsten och så vidare. Varje tema har blivit avmålat på ett speciell definierat sätt, vilket återkommer i ikonmåleriet genom olika tider och i olika länder.
Dessa arketyper, fortsätter Kontoglou, "är resultatet av århundraden av andligt liv",kristen erfarenhet, ande och arbete. Ikonmålarna som utvecklade dem ansåg sitt arbete som dogmer från den rätta tron, och de arbetade med ödmjukhet och pietet på den modell som getts dem från tidigare ikonmålare. De sökte undvika all ändring. Genom långt arbete befriades dessa representationer från allt överflödigt och flyktigt och uppnådde den största och mesta uttrycksfullhet och styrka.
Glorian
Runt Kristus huvud, Gudsmodern, Johannes Döparen, andra helgon och heliga Änglar är det målat en klart tecknad cirkulär gloria. Den är målad i guld när det gäller mosaiker och ockra på väggmålningar. Glorian är ett tecken på deras helighet, deras strålande gudomliga glans. Den drar också uppmärksamheten till ansiktet. Bysantinskt ikonmåleri hämtar glorian dels från Bibeln och från verkliga exempel av heliga personer som hade blivit sedda med ett ljus emanerande från dem.
I Matteus 13:43 säger Kristus: "Då skola de rättfärdiga lysa såsom solen i sin Faders rike."
I Uppenbarelseboken kan vi läsa om Johannes vision "Och jag såg tjugufyra andra troner runt omkring tronen, och på de tronerna sutto tjugufyra äldste, klädda i vita kläder, med gyllene kransar på sina huvuden" (4:4). Senare talar han om en vision där någon med en krona av guld på sitt huvud: Och jag fick se en vit sky och på skyn satt en som liknade en människoson; och han hade på sitt huvud en gyllene krans" (14:14)
Aposteln Jakob sade: " Salig är den man som är så ståndaktig i frestelsen; ty när han har bestått sitt prov , skall han få livets krona, vilken Gud har lovat åt dem som älska honom."
(Jakobs brev 1:12)
Om man går tillbaka till Gamla Testamentet, till Andra Mosebok, kan vi läsa att när Moses kom ned från berget Sinai, efter att ha fastat i fyrtio dagar och fyrtio nätter (34:28), hållande de två tavlorna på vilka de tio budorden stod skrivna, var hans ansikte glorifierat, fullt av ljus. "När sedan Mose steg ned från Sinai berg och på vägen ned från berget hade vittnesbördets två tavlor med sig, visste han icke, att hans ansiktes hy hade blivit strålande därav att han hade talat med honom. Och när Aron och alla Israels barn sågo, huru Moses ansiktes hy strålade, fruktade de för att komma honom nära." (34:29-30)
I Leimón eller Leimoárion, ett 600-talsarbete om Ökenfäderna skriven av en munk vid namn John Moschos, kallad Eukratas (död 619), sägs det att när asketen Abba Zosimas var nära att dö, " sken hans ansikte som ljus".
Glorian i ikonen går inte helt runt huvudet, den sträcker sig bara ovanför huvudet och på sidorna och slutar vid skuldrorna och sidan av halsen. När det står flera figurer nära varandra finns det sällan plats för fullständiga glorior - de skulle i så fall täcka större delen av ansiktet på de närstående. I dessa fall, är endast den övre delen av glorian, eller den övre delen plus en av sidorna synlig.
Glorian skiljs från bakgrunden genom att den cirkel i kontrasterande färg är målad kring den. Manuel Panselinos (1300-talet) en av de största mästarna vad gäller bysantinska freskomålningar använde en stor gloria och skapade en klar kontrast till bakgrunden genom att måla både ett rött och ett vitt band runt dem. Dessa band avskiljde dem tydligt från den mörkblå bakgrunden.
Kristus gloria skiljer sig tydligt från alla andra figurer. Den har ett inskriberat kors. Nödvändigtvis är bara tre armar synliga: De två på sidorna och den ovanför Kristus huvud. Ofta står det skrivet på den vänstra armen, bokstaven ò - den grekiska maskulina artikeln. På armen ovanför huvudet bokstaven omega (w); och på den högra armen bokstaven "N". Dessa bokstäver ska läsas från vänster till höger. Det blir "O w N" vilket betyder Han som är.. Detta är en fras som förekommer både i Gamla Testamentet (Andra Mosebok 3:14) och i Nya Testamentet
(Uppenbarelseboken 1:4, 8). Det visar det eviga, Guds icke världsliga tillstånd, som inte delas upp i förr, nu och framtid.
I några avbildningar av Kristus har man ersatt bokstäverna med former, speciellt av en diamantform med 4 eller fler prickar kring. Dessa symboliserar den värdefullhet korset har i medvetandet hos de fromma ortodoxt kristna. På andra ikoner är korsets armar enkla, det finns varken de tre bokstäverna eller några symboler.
Glorian med korset och inskriptionerna är alltid en avbildning av Kristus.
Klädedräkten
En annan distinkt detalj av de bysantinska ikonerna är klädedräkterna. Den utgör ett systematiskt täckande av kroppen. Väldigt sällan syns nakna delar av kroppen. När så ändå är fallet - t.ex. vid Kristi dop och vid Korsfästelsen - är dessa undantag gjorde med goda skäl. Dopet skedde med full nedsänkning i Jordanfloden och kläderna måste tas av innan - och han blev korsfäst sedan de romerska soldaterna hade tagit hans klädnad.
Två viktiga saker måste man klargöra vad gäller klädedräkten.
* hur drapering är avmålad
* de färger som använts
Avmålningen av klädedräkten är icke-naturalistisk. Drapering liknar inte den som den får på den mänskliga kroppen. Den saknar naturalism. Draperingen är utförd i geometriska figurer, trianglar, ovaler, rektanglar och parallella linjer. Dessa former berövar draperingen dess naturlighet som den skulle haft i vardagligt liv. Denna stil att måla är en del av den strävan som traditionellt ikonmåleri har att vara ett andligt måleri. Syftet är att lyfta den som åser ikonen från den naturliga, materiella världen. till det andliga. riket.
Samma strävan ser man i valet av färger på klädedräkten. Dessa färger ser man sällan i verkligheten. De är mystiska, suggestiva från en annan verklighet. De är aldrig starka, utan alltid sobra, dämpade, uttryckande inre kontroll. Delikata, ljusa skuggor i varierande färger - blått, rött, grönt osv. användes.
Vitt användes ofta, speciellt som en symbol för renhet och ett sätt att uttrycka den gudomliga härlighet som kom från de heliga. Denna användning av färgen vit är entydig med hur den används i många passager i den Bibeln.
Vitt är symbolen för renhet. Vitt användes i det höftskynke Kristus hade vid Dopet och vid Korsfästelsen.
Vita kläden används ofta till de heliga Martyrerna för att symbolisera den fullständiga reningen de fick genom martyrskapet.
Vitt används för att markera höjdpunkterna. Även guld användes för höjdpunkter, speciellt för Jesu klädnad.
För många figurer är klädesfärgen förutbestämd. Sålunda för Jesus är manteln eller yttere plagg blå, tunikan är röd. Jungfru Marias yttre klädnad är blå och de inre är djupt vinröd. Johannes Döparens klädnad är grön.
Kroppsdelar
Undvikandet av naturalism är även mer tydlig i beskrivningen av kroppens delar. Speciellt ansiktet, dess mest uttryckfulla del. Bysantinskt ikonmåleri ändrar verkliga proportioner eller former av olika kroppsdelar för att bättre kunna uttrycka andliga kvaliteter eller tillstånd. T.ex är ögat målat oproportioneligt stort därför det är den del som bäst uttrycker den inre mäniskan. Dessutom är näsan gjord tunn och lång, läpparna är kraftigt reducerade. Målet med detta är att indikera att sinnena hos de avmålade är förfinade, andliggjorda.
Även händerna som näst ansiktet är de mest uttrycksfulla delarna av kroppen är behandlade på liknande sätt med samma avsikt. Fingrarna är målade långa och tunna, uttryckande inre förfining. Ibland visas händerna större än de verkligen är - det är när de understryker en gest till att be.
De heliga figurernas ben - Jesu ben vid Dopet och Korsfästelse- är väldigt tunna. De är målade på ett förenklat sätt utan några anatomiska detaljer.
Föremål
Föremål, såsom byggnader, berg, träd och djur är målade på ett mycket schematiskt och förenklat sätt. Det finns inget försök att återge någon fotografisk likhet.
Schematiska byggnader ses ofta i bakgrunden på kompositionen. Dessa uttryck var tagna från Hellenistisk konst, och har används mycket effektivt av bysantinska ikonmålare. Denna typ av måleri används inte bara för ornamentering utan också med avsikt att dra uppmärksamheten till vissa figurer, vanligtvis Jesus.Detta åstadkomms genom att placera figuren framför ingången där ingångsporten skapar en ram, precis som en ram på ett porträtt.
Ibland kan man se tyg draperat från en del av byggnaden till en annan. Denna genom sina vackra färger och vackra draperingar ökar skönhetsvärdet hos ikonen, lägger till ett element av grace. Man använder även draperingar för att visa att den beskrivna personen är inomhus.
Bakgrunden
Bakgrunden mot vilken personen eller föremålet är ställt är oftast av guld vad gäller mosaiker och mörk eller mellanblå på väggmålningar, under det att träikonen använder antingen guld eller blått och ibland grönt. Guld är den färg man helst använder, men om personen eller kyrkan för vilken ikonen gjordes inte hade råd med guld använde man blått och ibland även grönt.
Grönt är vanligtvis använt för marken där figurerna står.
